Caution: Translations of Quran and Ḥadīth may lead to possible misapplications and misinterpretations. This site is intended for students of sacred knowledge that are proficient in comprehending classical Arabic and have a strong foundation in Islamic sciences. Also note that religious injunctions rely on several aspects beyond what one may glean through reading individual aḥādīth.
bayhaqi:4996Abū Manṣūr ʿAbd al-Qāhir b. Ṭāhir al-Faqīh And ʾAbū Naṣr ʿUmar b. ʿAbd al-ʿAzīz b. Abū Qatādah Waʾabū al-Qāsim ʿAbd al-Raḥman b. ʿAlī b. Ḥamdān al-Fārisī Fī Ākharīn > Abū ʿAmr Ismāʿīl b. Nujayd al-Sulamī > Abū Muslim > al-Anṣārī > Sulaymān > Abū Naḍrah

[Machine] That Abu Sa'id, an Ansari client or slave, invited Abu Dhar, Hudhayfah, and Ibn Mas'ud. When the time for prayer approached, Abu Dhar stepped forward to lead them in prayer. Hudhayfah told him, "Wait, Abu Dhar." Abu Dhar asked, "Is that you, Ibn Mas'ud or Abu Abdur-Rahman?" He replied, "Yes," so Abu Dhar waited. Sulayman said, meaning that the man has more right to pray in his own home.  

البيهقي:٤٩٩٦وَأَخْبَرَنَا أَبُو مَنْصُورٍ عَبْدُ الْقَاهِرِ بْنُ طَاهِرٍ الْفَقِيهُ وَأَبُو نَصْرٍ عُمَرُ بْنُ عَبْدِ الْعَزِيزِ بْنِ أَبِي قَتَادَةَ وَأَبُو الْقَاسِمِ عَبْدُ الرَّحْمَنِ بْنُ عَلِيِّ بْنِ حَمْدَانَ الْفَارِسِيُّ فِي آخَرِينَ قَالُوا ثنا أَبُو عَمْرٍو إِسْمَاعِيلُ بْنُ نُجَيْدٍ السُّلَمِيُّ ثنا أَبُو مُسْلِمٍ ثنا الْأَنْصَارِيُّ ثنا سُلَيْمَانُ عَنْ أَبِي نَضْرَةَ

أَنَّ أَبَا سَعِيدٍ مَوْلَى الْأَنْصَارِ أَوْ مَمْلُوكًا دَعَا أَبَا ذَرٍّ وَحُذَيْفَةَ وَابْنَ مَسْعُودٍ فَلَمَّا حَضَرَتِ الصَّلَاةُ تَقَدَّمَ أَبُو ذَرٍّ لِيُصَلِّيَ بِهِمْ فَقَالَ لَهُ حُذَيْفَةُ تَأَخَّرْ يَا أَبَا ذَرٍّ فَقَالَ أَبُو ذَرٍّ أَكَذَاكَ يَا ابْنَ مَسْعُودٍ أَوْ يَا أَبَا عَبْدِ الرَّحْمَنِ؟ قَالَ نَعَمْ فَتَأَخَّرَ قَالَ سُلَيْمَانُ يَعْنِي أَنَّ الرَّجُلَ أَحَقُّ بِبَيْتِهِ  


See similar narrations below:

Collected by Suyūṭī
suyuti:251-53bQatādah
Request/Fix translation

  

السيوطي:٢٥١-٥٣b

"عَنْ قَتَادَةَ أَنَّ أَبَا سَعِيدٍ مَوْلَى بَنِى أسيدٍ صَنَعَ طَعَامًا ثُمَّ دَعَا أَبَا ذَرٍّ وَحُذَيْفَةَ وابْنَ مَسْعُودٍ فَحَضَرتِ الصَّلَاةُ، فَتَقَدَّمَ أَبُو ذَرٍ لِيُصَلِّىَ بِهِمْ، فَقَالَ لَهُ حُذَيْفَةُ: وَرَاءَكَ رَبُّ الْبَيْتِ أَحَقُّ بِالإمَامَةِ، فَقَالَ أَبُو ذَرٍ: كَذَلِكَ يَا بْنَ مَسْعُودٍ؟ قَالَ: نَعَمْ، فَتَأَخَّرَ أَبُو ذَرٍّ، قَالَ أَبُو سَعِيدٍ: فَقَدَّمُونِى وَأَنَا مَمْلُوكٌ فَأمَمْتُهمْ".  

[عب] عبد الرازق